Varför tjejer ser på mig

vet inte om folk sneglar på mig. ser aldrig på andra människor utom när jag faktiskt umgås med dem, så skulle inte märka om de gjorde. men folk ser väl automatiskt på personer de går förbi på gatan, men ser automatiskt på den man går förbi (eller jag gör ju knappt det med de flesta), det är säkert inte bara irriterande tjejer som gör det. Det känns inte okej. Det sårar o får mig o må illa. Jag tittar inte på andra män, de är helt normala vanliga killar, finner inget intresse hos dem. Det är min man som gäller. Känns som om jag inte ligger på samma nivå som dessa tjejer, att jag ser sämre ut än dem, därför han inte kan låta bli o titta . Undrar detta, och jag är en kille. Har sällan hört att jag är snygg, tycker själv inte att jag är en snygging, utan att jag ser normalt ut. Ändå kollar tjejer mig mycket, och oftast kollar de först och vänder inte blicken direkt när jag kollar. T.ex idag i mataffären ögonknullade en väldigt snygg tjej mig 2 gånger i olika platser. Om du har spenderat några timmar på internet det senaste året har du säkert stött på bilder av tjejer som putar med läpparna, ibland på ett överdrivet löjligt sätt. Fenomenet har kommit att kallas för ”duck face” eftersom vissa tjejer plutar ut sina läppar så långt att det nästan ser ut som en anknäbb. Du ifrågasätter varför tjejer inte gillar att du kan ha allt att göra med hur du ser ut. Flickvän är inte bara lockad till dig. Så glöm henne och hitta någon som uppskattar ditt krokiga leende. Vi hoppas att du hittade vår guide till hjälp. Inte längre måste du spendera din tid att fundera, 'Varför är inte tjejer som jag ... Det är viktigt att förstå varför detta händer. ... Jag pingar olika tjejer som jag gillar ser ut och flyttar saker framåt med de som svarar varmt. ... Påskyndar alla tjejer som räknade på mig för en underbar natt och jag lät dem ner genom att vara oblivious till deras signaler). Jag kommer att fortsätta att be henne att följa med ... Om du ständigt frågar ”Varför gillar inte tjejer mig? ”Det kan bero på din extremt irriterande personlighet. Om du till exempel har pratat om samma ämne i 30 minuter, och allt du har sagt är en slumpmässig serie av 'hmm', 'va' eller 'cool' betyder det antagligen att hon hittar dig antingen tråkig eller irriterande. Vad tjejer säger: ”Jag blir imponerad när en kille kan prata med mig på ett naturligt sätt – när han kommer ihåg saker som jag har sagt och kan ställa frågor som håller samtalet i gång.” (Christine) ”Jag tror att killar attraheras av det de ser men att tjejer attraheras mer av det de hör.” (Laura) Hon beskriver mig som att jag står på stranden och ser det men inte riktigt känner det. Det stämmer verkligen men jag kan inte begripa att man gråter på grund av något något jag ser på tv. Vi kramas med våra vänner. Pidgeapodge. Hur tjejer kan vara väldigt kärleksfulla mot varandra utan mixade signaler. LUSTFYLLT – Sveriges skönaste magasin om relationer och sex › Sex- och samlevnadsforum › Sexforum › Tjejer, vilken typ av porr ser ni på? Detta ämne har 14 svar, 1 deltagare, och uppdaterades senast för 5 månader sedan av Suckervadd. Visar 15 inlägg - 1 till 15 (av 15 totalt) Författare Inlägg 17 juni, 2016 […]

Iksmötets öppnande och Regeringsförklaring

2020.07.02 23:28 Alweglim Iksmötets öppnande och Regeringsförklaring

Ordning i kammaren!

insert tal av kungen här
(META: kungens tal kommer läggas in här när det skickats till Triumviratet)
Nedan följer regeringsförklaring för Regeringen Ullsten
"Herr talman,
Efter flera diskussioner och långa förhandlingar har vi i Folkpartiet, Moderaterna, Konservativ Samling och Kristdemokraterna valt att ingå i en mitten-högerregering med Ola Ullsten som statsminister för kommande mandatperiod.
Kabinettet Ullsten kommer ta sig an Sveriges utmaningar inom skolan, sjukvården, försvaret, rättsväsendet med mer. Som den svenska socialdemokratin väljer att alliera sig med extrema partier på vänsterkanten behöver Sverige ett tydligt regeringsalternativ som inte kommer att låta sig dikteras av extrema partier.
Det som har byggt det här landet starkt är våra gemensamma värderingar, traditioner och samhällsgemenskapen. På senare år har vänstervindar blåst in i Sverige, vilka fräter på vårt kulturarv, ersätter det med någonting som varken har prövats i Sverige, eller som det svenska folket vill ha. Sverige behöver en regering som både betonar varje individs medfödda rättigheter men också en stark samhällsgemenskap där ingen människa lämnas bakom.
Vi vill se ett Sverige där man respekterar vårt gemensamma kulturarv, där man ska kunna lita på sjukvården, där barn ska leka tryggt ute på gatorna, där vi möter klimathoten med tydliga reformer som inte hämmar den ekonomiska tillväxten, samt där våra barn får en utbildning i världsklass. Vägen till det Sverige vi vill se kommer vara lång och jobbig men Kabinettet Ullsten kommer möta den långa vägen med optimism, tydlighet och stabilitet. Våra propositioner och reformer kommer genomsyras av klarhet, noggrannhet och ansvarsfullhet. Vi kan inte lova allt till alla men vi kommer göra allt vi kan för att hålla det vi har lovat till våra väljare.
Sverige står inför stora utmaningar inom sjukvården. Vi ser en vård som alltmer blir ojämlik och där patienters möjlighet till vård utgår från platsen man bor på och inte vården i sig. Kabinettet Ullsten ser med stor allvarlighet på hur ojämlik vården har blivit i vårt fantastiska land, och kommer under kommande mandatperiod söka stöd för tydliga reformer där staten och regionerna tar ett större gemensamt ansvar för att förbättra kommunikationen, stärka cancervården och lägga ned mer tid på patienter istället för administration. Vi kommer också aktivt att jobba för att få in fler människor in i vården för att kunna stärka tryggheten bland patienterna, men också bland den vårdpersonal som aktivt jobbar för att hjälpa patienterna. Att kvaliteten på vården ser olika ut runt om i landet är ett allvarligt hot mot samhällskontraktet, och vi kommer att ta vårt ansvar för att rädda och stärka samhällskontraktet. När människan har som mest behov av vård ska sjukvården vara som starkast.
När det kommer till tryggheten så ser vi ett växande samhällsproblem som skadar hela Sverige och dess befolkning. Vi ser utanförskapsområden växa fram, ökad brottslighet träda upp, poliser som inte har resurserna för att klara av sina mest grundläggande uppgifter och brottslingar som går fria efter ett halvår. Vi kommer aktivt arbeta för att Sverige ska bli ett tryggare land att växa upp i och vi kommer inte stå och blint se på hur unga tjejer inte vågar gå hem från krogen, att barnfamiljer inte väljer att flytta till ett visst område på grund av brottslighet och hur gärningsmännen får korta straff när de egentligen förtjänar ett längre. Sverige behöver fler poliser i tjänst, fler övervakningskameror, hårdare tag mot gängkriminaliteten och hårdare straff för vålds-och sexualbrott. Kabinettet Ullsten alltid stå på rättsväsendets och brottsoffrets sida.
Miljön är en otrolig viktig fråga men för att kunna klara av nutida och framtida klimathot behöver Sverige en miljöpolitik som prioriterar tydliga investeringar i hållbara energikällor som är kostnadseffektiva, tar tydliga tag mot klimatutsläppen men också möjliggör en ny modern “greendeal”. Kabinettet Ullstens miljöpolitik kommer inte innehålla enorma satsningar på sådant som inte ger effekt och som är skadligt för Sveriges ekonomi. Samspelet mellan miljöpolitik och den ekonomiska tillväxten är otroligt viktigt; utan en stark ekonomi kommer man inte kunna genomföra tydliga och effektiva investeringar.
En stadig urbanisering har präglat vårt land, lämnandes gårdar och torp obebodda på landet, eller i bästa fall omvandlade till sommarbostäder. Skulle en kris slå Sverige är vi pinsamt dåligt förberedda som det ser ut nu, vi behöver fler egna bönder och en stark inhemsk industri, saker som kan samexistera på vår fagra landsbygd om de tillåts flytta tillbaka. Familjer har fråntagits sitt historiska levebröd, men det är dags att återbefolka hela landet. Någonting annat som självklart är viktigt vi krissituationer, utöver ett självförsörjande land, är försvarsmakten. Även den har sett bättre dagar, och är i dagsläget i ett miserabelt skick, varför vi i Kabinettet Ullsten beslutat att ge våra soldater, sjömän och officerare ett redigt tillskott, det största på länge.
Herr talman och resterande ledamöter, det här är bara ett urval av regeringens planer för kommande mandatperiod men jag är otroligt glad över att få leda en regering som har viljan att förbättra Sverige och som inte är rädda för utmaningar. Tillsammans kommer jag och mina ministrar arbeta för att hela Sverige ska leva."
Ola Ullsten (FP), Statsminister
Ministerposter:
Model-David (FP): Statsminister
Kalla-mig-Grodan (M): Vice-statsminister, Finansminister
Viliot (FP): Utrikesminister
eejebring (FP): EU-minister
minial0001 (FP): Klimat- och Miljöminister
KS_Sigge (KS): Inrikesminister & Försvarsminister
lionarcher-19 (M): Civilminister & Handels- och Arbetsmarknadsminister
Carolusviklin (KS): Närings- och Landsbygdsminister & Justitieminister
Simmar11 (FP): Utbildningsminister
Hugo_Svensson (KD): Socialminister
ngkonservativ (KS): Kulturminister
Vicboh0413 (FP): Infrastrukturminister
BNswiff (FP): Bostadsminister
JenniferTornros (KS): Energiminister
R_Chelsea (KD): Familje- och Jämställdhetsminister
NGustav (KS): Migrationsminister
Voteringsresultat:
Ja: 10
Nej: 9
Avstår: 0
Röstade ej: 0
submitted by Alweglim to iksdagen [link] [comments]


2020.03.26 16:36 tratex891 Försvarsmaktens reklam på instagram...

... är enligt mig bra men 1) Moderatorerna måste ha änglars tålamod med tanke på all skit som skrivs i kommentarerna 2) varför ser jag bara en massa barn som i princip säger ”hurr durr försvaret dåligt killar starkare än tjejer” och får en massa uppröster? Många snubbar som typ säger ”aaAHh PK asså föfaan jävla skit feminist försvaret jae så djävla stark asså ni vet inte” och så har de typ _07 i sitt användarnamn? Har deras föräldrar satt i dom de fasonerna eller vad är det frågan om? Det är inte ens en engångshändelse, välj valfri bild och det är minst x10 kommentarer som säger ungefär samma sak Blir lika lack varje gång alltså, hur kan så många vara såpass tappade?
submitted by tratex891 to sweden [link] [comments]


2019.12.07 20:57 mskimbaz Jag är inte 100% svensk men.....

I’m only 10% swedish... och min svenska är inte perfekt...ursäkta om jag skriva lite på engelska...
Jag läste här i Swedishproblems många historier och skrattade mycket om alla ni! MEN!! Men... inte varför du skulle tänka. Jag bodde i sverige 2006-2008 och bor här hemma i USA igen.
The reason why I feel this is a Swedish problem is because I am a little bit Swedish and at one time in my life I felt I was a swede 100%. När jag har kommit hem i 2008 jag stod i (på?) flygplatsen i Washington DC. Första steg i mitt hemland igen efter två år. Jag stod i köan till customs i den kö för amerikaner.
Jag väntade och bara stod och tittade på mina skor. Jag hörde två tjejer bakom mig prata lite om någons clothing, men visste inte vem dom pratade om....jag tittade upp och runt rummet. Vem klädde sig själva så konstigt? Inte jag men alla amerikaner ser äcklig ut trodde jag.....
💡 oooooooo dom pratade om jag!!! Vad i helvete?!... I’m dressed very stylish, like a swede, and just like a swede i looked away, minded my own business and pretended as if nothing happened. I kept a safe distance from everyone.
At this moment jag kännde mig som en svenska tjej. Det har varit nästan 12 år och ibland e jag lite svensk igen. Men, nu jag skulle säga till tjejer som står bakom mig.... hål cheften🤷🏼‍♀️
submitted by mskimbaz to swedishproblems [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2018.11.07 18:03 swe93 Något som hände mig i helgen

Det här hände i helgen på en klubb i Stockholm, jag är en man.
Jag stod i baren, det var packat på dansgolvet så mycket att de som dansade trycktes upp mot baren. Under tiden som jag står här och väntar känner jag hur en person är upptryckt mot mig, så vi står rygg i rygg. Vänder mig om lite snabbt och ser att det är en tjej så bryr mig inte så mycket, det här håller på i kanske 5 minuter tills jag ska betala för min öl, då ska jag fiska upp plånboken ur bakfickan och precis då trycker hon sin rumpa rakt bak mot min, min hand/arm hamnar då liksom mellan hennes skinkor när hon gör detta, tillräckligt mycket för att jag ska känna av det.
Jag vänder mig om för att jag ville signalera ett "ojdå, jag skulle ta upp plånboken" men möts av att hon skriker "vad fan gör du?" eller nått liknande. Försöker signalera för henne att jag skulle ta upp plånboken men hennes tjejkompisar omringar mig och det blir hotfullt väldigt snabbt. Ingen vill lyssna på vad jag säger utan skriker bara på mig, musiken är ju så jävla hög också så hör inte ett ord vad någon säger när alla pratar i mun på varandra. Jag blev sjukt nervös och kan ha börjat le men kommer ärligt inte ihåg, gör ofta det när jag är obekväm eller rädd. Sen smäller en av tjejerna till mig, tror att det var hon vars rumpa jag råkade nudda, det var rätt hårt i ansiktet och fick ett märke efter hennes klocka.
När allt det här händer blir två killar i baren involverade som är betydligt större än mig och tjejerna säger åt dem att dra med mig ner till vakten, att jag är en jävla våldtäktsman osv. Så en av killarna tar mig i armen och jag försöker förklara för dessa killar vad som hänt men de vill inte lyssna heller. Blev jävligt arg när den här killen tog tag i mig så jag slet mig loss och sa nått i stilen med "håll käften och lyssna på mig en sekund" men det blev typ knuffande från alla håll för det var massa folk och tjejerna försökte knuffa mig mot vakten. Killen får tag i mig igen och vrider min arm rätt hårt.
Så nu har jag nästan gråten i halsen när alla ser mig bli bortdragen mot en vakt av de här killarna med 4 tjejer som följer efter. Vakten tar sen ner alla oss till garderoben där vi tydligen ska reda ut hela situationen. Det är då jag och 2 killar, 4 tjejer och en vakt och ingen bryr sig om vad jag har att säga. Så jag får ställa mig bredvid medans vakten ska lyssna på vad tjejerna har och säga och jag får inte säga ett ord, polisen kommer upp när allt det här händer och ska då lyssna på vad tjejerna har att säga och jag får återigen vänta.

Efter några minuter frågar polisen mig vad som hände och jag säger exakt som det var, polisen berättar då versionen som tjejen har berättat som var helt annorlunda och inte sant. Ställer mig frågor om varför hon skulle sagt på det här sättet och varför hennes tjejkompisar också delar samma historia. De sa då att jag hade limmat på henne länge och varit obehaglig, sen tafsat på henne och kallat henne hora m.m. Inget av det hände.
Så nu har jag gråten i halsen och kan inte riktigt få ur mig något utan det känns som om jag säger ett ord kommer jag börja böla vilket jag inte ville. Alla pratade i munnen på varandra och jag skämdes så mycket att jag bara låste allt ute, kunde känna pulsen i mina öron. Mitt minne är rätt luddigt av vad som blev sagt dessa minuter men tjejerna går upp mot dansgolvet igen och vakten och polisen är kvar med mig, killarna hade redan gått upp igen innan tjejerna. De ber mig hämta ut min jacka och säger att det är dags för mig att gå hem. Även fast jag säger till polisen att en av tjejerna slog mig så säger de bara att det ord mot ord, de bryr sig inte alls om vad jag har att säga.
Så när vi kommer ut går polisen ut med mig bort en liten bit och säger bara att jag ska åka hem och sova av ruset. Så försökte få tag i polarna men ingen svarade så tog en uber hem. Kunde knappt beställa en uber för jag skakade så mycket på händerna.
Mått piss sen dess, skämdes så jävla mycket och spydde när jag kom hem när adrenalin rushen la sig.
Berättat allt för polarna dagen efter och de garvade bara, ingen tog det speciellt seriöst. Ville bara skriva av mig.

EDIT
Har fått mycket personer som uppmanat mig att anmäla denna tjej. Jag kommer inte gå vidare med detta utan vill bara lägga det bakom mig. Valde att sluta att svara på kommentarer och meddelanden när den här tråden fick mycket mer uppmärksamhet än vad jag trodde.
Tusen tack för att stöd det hjälpte mycket att höra och var självklart trist att höra att det hänt liknande saker för andra. Ta hand om er allihopa.

submitted by swe93 to sweden [link] [comments]


2016.11.02 18:07 hundkattmus Hoppa av högskolan 2 [ Seriös]

Såg en annan post om att hoppa av högskolan och kände att jag också ville få lite kommentarer på min situation.
Flyttat till en ny stad för att plugga men det gick inte som jag tänkt. Hade sedan tidigare inte tillräckligt med poäng för att plugga och nu har jag kört alla kurser vi haft för att jag inte pluggat ett dugg. Ekonomin är löst för tillfället pga mina föräldrar men framtiden ser sådär ut. Saken är den att jag inte har någon motivation alls till att plugga. Noll. Vet att det kommer skita sig senare men jag bryr mig inte. Varit lite nere också, men ingen depression. Kan väl säga att jag inte har någon mening med livet riktigt. Var väldigt blyg när jag var mindre, jag trodde att alla dömde mig hela tiden. Lite av det sitter kvar. Aldrig haft en flickvän, vissa tjejer som gillat mig började jag prata med men de slutade vara intresserade efter ett tag. Var en tjej som jag gillade otroligt mycket som jag tror också var intresserad av mig men jag gjorde aldrig något hon blev tillsammans men någon annan. Kan vara väldigt trevlig bland folk jag känner men varje gång jag träffar en ny tjej får jag helt stopp i huvudet så dejta är väl ur bilden.. Har vänner nu i högskolan men jag trivs bättre hemma i lägenheten. Inte de närmsta vännerna heller. Funderat på att börja jobba istället men jag vet inte varför det skulle lösa något, jag hade ju fortfarande suttit i samma sits senare.
tldr är väl att jag inte har någon anledning till att plugga. Eller leva. Jag vet inte varför jag lever.
submitted by hundkattmus to sweden [link] [comments]


2016.09.03 07:33 mjauofthedamned Varför "gnäller" Poliser?

Citat från https://www.facebook.com/Martin.Melin.Officiell/
Jag vet poliser som är starka, modiga, orädda och inte skulle tveka en sekund att kasta sig in i en situation där de skulle riskera att åka på stryk, eller kanske till och med ännu värre. De vet vad jobbet innebär, och de vet att fara är en del av det. De här poliserna har stått i tunnelbanevagnar fulla av gapiga fotbollssupportrar, de har stått längst fram vid kravallstaket och blivit både spottade och slagna på. De har kört i 200 kilometer i timmen på hala vägar, för att hinna förhindra brott och de har brottats med psykopater.
De är - vad jag kallar - riktiga snutar. De som jobbar på gatan, dag som natt, helger, övertid, när alla andra sover eller har semester. De är de killar och tjejer som allmänheten önskar ska komma till deras undsättning när skiten träffat fläkten, för att använda det uttrycket.
Det är dom som hjälper dig och mig.
Men, nu är det flera av dom som börjar tappa gnistan och motivationen. Det är inte kul längre, säger dom. Något har ändrats. Viljan att ”gripa bus” har försvunnit.
”Jag vill inte riskera att komma hem till min dotter med halva ansiktet bortbränt”, säger en av dom.
”Jag tjänar 25 000 kronor i månaden. Varför ska jag riskera att få mina tänder utslagna av en sten”, säger en annan.
Det är många som undrar vad det är polisen gnäller på i alla debattartiklar, tweets och inlägg på sociala medier.
Jo, vi gnäller på situationen. Vi gnäller på att poliser har för dålig lön. Vi gnäller på att vi inte kan göra vårat jobb ordentligt. Vi gnäller på att ingen lyssnar på oss.
Vi gnäller för att vi vill kunna göra ett bra jobb.
Vi gnäller för att vi bryr oss.
Vi vill se en fungerande polis. Vi har valt det här yrket för att vi vill göra vad vi kan så att tjejer ska kunna gå på konsert utan att bli tafsad på, att unga män ska kunna gå på bio utan att bli rånade av andra unga män, där knarklangare inte ska kunna sälja hasch till tolvåringar ostraffat och där pedofiler, våldtäktsmän och mördare inte ska kunna härja utan att någon försöker stoppa dom.
Vi vill göra en skillnad.
De allra flesta poliser valde yrket just därför, för att de ville vara den där personen som kommer när någon ropar på hjälp, eller i bästa fall vara på plats innan ropet kommer.
Idag fungerar inte det där, vi känner oss överkörda – av de som styr, av de som bestämmer och av de som har som uppgift att leda oss.
Det är därför vi gnäller, det är därför vi tjatar, det är därför vi inte längre kniper igen, trots att vissa chefer gör allt de kan för att tona ner klagomålen, be oss ha tålamod – ”vänta och se.”
”Allt kommer ordna sig”, säger en chef.
”Ge det bara lite tid”, säger en annan.
Jag är ledsen, polischefer, men en myndighet som polisens måste funka dag ett, det går inte att låta kriminella element ta över område efter område i våra förorter, medan polisen ”organiserar sig”. Det är mark vi aldrig kommer kunna ta tillbaka, aldrig – det är förlorad mark.
Och till de politiker som är ansvariga – varför väljer ni att bara lyssna på cheferna, som tjänar miljoner om året utan att ens komma i närheten av den verksamhet som de styr över, varför lyssnar ni inte på de tusentals poliser som varje dag, med dålig lön och urusla arbetsförhållanden, sliter med att se till att det här samhället inte helt kollapsar?
Varför lyssnar ni inte? Verkligheten kanske inte passar in med den budget som gäller, men då får man väl ändra på budgeten. Jag är ledsen, men det kommer kosta bra mycket mer i det långa loppet med en dåligt rustad och dåligt motiverad polis, än om det skulle satsas rejält på den.
Tänk inte ett år framåt – tänk tio år frammåt.
Snälla politiker - om vi inte får en ändring nu, idag, inte nästa vecka – idag, kommer det gå riktigt, riktigt åt helvete, och i historieböckerna kommer det vara era namn som våra barn och barnbarn kommer läsa om.
Vill ni det?
Visa att även ni har tagit ert jobb av en orsak, att ni också vill göra skillnad, att ni också brinner för att det här samhället ska bli en bättre plats.
För i helvete - på ren svenska - öppna ögonen och inse att vi är på väg mot ett stup, och det rullar fortare och fortare för var dag. Om inte ni ser det här, lyssna i alla fall på de som gör det.
Stoppa det här nu innan det är för sent.
Vi ska dock inte glömma vad vår statsminister har sagt http://www.svt.se/nyheteinrikes/lofven-ingen-poliskris Skämmes ta'me fan.
Jag hade en mardröm härom natten, där jag tillsammans med övriga från min pluton i lumpen blev inkallade för att ta tillbaka mark som polisen förlorat kontrollen över. Lycka till... repmånad med skarpladdade bössor i händerna på småbarns farsor. Vilken jävla katastrof...
submitted by mjauofthedamned to sweden [link] [comments]


2016.08.18 05:38 Morfinisnice Blev misshandlad igår (del 2)

Nja, det var ju inte igår. Läs första tråden för kontext.
Tjena allihopa! Vill tacka för all stöd i förra inlägget. Är sömnlös på sjukhuset och tänkte jag skulle uppdatera er. Obligatorisk ursäkt för shitty grammatik.
Vill börja med att tydliggöra lite smågrejer:
Först vill jag bara gå snabbt igenom måndagskvällens händelser. Efter att vi blev spöade ringde jag min flickvän som satt på en bar lika vid. Hon kom springande efter en minut och ringde därefter ambulans. 112-personen kopplade av någon anledning till polisen, men där var det telefonkö..... Jag kröp omkring på marken, spottade massiva mängder blod och letade desperat efter den försvunna tanden - hon ringde taxi istället. Hade inte speciellt ont dock, antagligen pga. allt adrenalin. Efter en minut dykade det upp två hälsopersonal med varsin segway(!!). Det är det roligaste jag har sett och fick mig att överväga hur hårda slagen/sparken mot huvudet egentligen hade varit. Dem undersökte mig snabbt och konkluderade att jag borde åka till akuten (no shit). Det kom alltså aldrig någon polis till gärningsplatsen.
Först och främst var ju detta en stor jävla överreaktion. Vem fan reagerar så av et lätt knack på fönstret från en person du höll på att köra ner med din bil? Jag minns en av de sa något ala ”varför slår du bilen?”.. Men för fan gissa då, fetthjärna.
Tjejen försökte också prata med vittnen för att få deras namn, som de vägrade ge oss. ”Vi har inget att berätta”. Näha... Detta var tjejer som åkte tillsammans med dem som var rullstolsburna. Blev rätt besviken, de kunde ha varit till hjälp. Fattar om de var skrämda efter vad dom precis hade sett och man tänker inte alltid rationellt i sådana situationer; jag krabbade trots allt runt på marken och letade efter en jävla tand). Fick vatten av dem, det var ju schysst. De berättade att gärningsmännen hade tagit bort sin registreringsskylt(!) som antagligen var fästat med kardborrband, så tyvärr är det nog varken första eller sista gång detta händer.
Taxin kom efter några minuter, men han var till början skeptisk till att ta med oss på grund av allt blod. Han ändrade sig snabbt efter en dos flickvän-rage. På akuten fick jag berätta snabbt vad som hade hänt och sen vänta 5-10 minuter för jag blev tagit hand om. Efter en snabb medical check kom polisen och frågade ut mig, och vi anmälde shitkidsen där. Trevliga poliser som tog sig tid till oss även om de egentligen var där på et annat ärende.
Sen fick jag et lite rum och morfin medans jag väntade på läkaren. Hon fick dröja rätt länge då ”hela staden brinner” (både bokstavligt och figurativt, enligt polis och sjukhuspersonal). Jävla Malmöfestivalen.
Därefter blev jag körd på rullsäng till röntgen av en äldre man som var otroligt trevlig, men sjukt klantig. Han kraschade i väggar och och dörrar medans jag låg där och tyckte synd om mig själv. Efter röntgen konkluderats det att jag hade brutit underkäken på två ställen och förlorat en tand. Detta kunde dem dock inte göra något med i Malmö, då Lund tydeligvis har alla käkkirurger. Efter detta blev jag flyttad till et annat rum och fick ännu mer morfin <3. Delat rum, så tjejen fick åka hem.
Över natten blåste min käke upp som en jävla ballong. Skrattade halvt ihjäl mig i spegeln (morfin hittar det positiva i alla situationer). Hade länkat bilder om det inte hade avslöjat min identitet. Svullenheten är inte helt borta än, så om du är Malmöit och ser en real-life Quagmire på staden så holla.
Klockan 14 dagen efter blev jag transporterad till Lund. Där fick jag besked om hur operationen skulle gå till (titanplattor och tillfällig tandställning) och att jag antagligen skulle bli opererad den kvällen (tisdag). Dock hände inte detta, så jag fick spendera ännu en natt operationlös. I Lund är inte sjuksköterskorna lika generösa med morfin, så det var en mycket smärtsam natt. Fick dela rum med en 80-90 år gammal paranoid man som kom bakom min skiljevägg flera gånger då han trodde jag hade stulit hans smärtstillande (vilket inte hade varit helt orimligt då jag hade riktigt jävla ont) och hans mat. Hade inte alls tålamod till detta så skickade min representant (flickvännen) till att kräva att byta rum, vilket jag fick. Hoppade på operation på onsdagsmorgonen, men fick faktiskt vänta helt till kl. 14. Operationen tog ungefär 4-5 timmar och gick bra. Vaknade från narkos vid 19 och anklagade sjuksköterskorna för frihetsberövande. Har hört man kan bli konstig och arg efter narkos, men vafan.
Får äntligen dricka igen så har sänkt en hel del Cola och Ramlösa. Nu har jag fått eget rom med TV och sitter med en snygg kylmaska runt ansiktet som har gjort att svullnaden har gått ner betydligt. Snart får jag äta soppa. Gått ner ca. 2 kg.
Kontaktade försäkringen igår och fick goda nyheter. Kommer få en ganska fin summa om det räknas som ”grov misshandel” – vilket iallafall jag tycker det gjorde (jag kanske inte är helt opartisk?), ska höra med polisen till veckan. Tyvärr tror jag aldrig dessa skithuvuden kommer bli tagna. Inte för detta iallafall.. Det enda vi har är de tre första bokstäverna på registreringsnumret (ett av vittnen såg det innan de drog av skylten) och möjligtvis färg på bilen (lite oenighet blant mig och .
Min kompis mår mycket bättre och ska tillbaka på jobb redan imorgon. Så jävla glad han var med mig, skrämmande att tänka på vad som kunde hänt utan honom.
Så vad har jag lärt av detta?
Tack igen för all stöd! Ge mig gärna era favoritrecept på soppor och annat ätbart.
Igen, ursäkta språket osv. Grammatik-feedback är alltid uppskattad.
Fred, kärlek och fuck Malmöfestivalen.
EDIT: Part 3 coming at you!
submitted by Morfinisnice to sweden [link] [comments]


2016.02.21 01:09 iCantWaitForBeta Min kompis är eventuellt ihop med en tjej som inte kan hålla sina fingrar i styr.

När ni läser så lär ni förstå varför det är på ett throwaway account. Vill inte att någon inblandad i det här på någotsätt skall kunna knyta mig till denna historia! Iaf inte innan jag vet mer och verkligen kan ta rätt sida i den här jävla soppan.
Jag sitter i en jävla märklig situation.
En av mina bästa vänner har en flickvän som verkar gilla att prassla, kommer kalla henne slynan i denna text för att det skall gå att hänga med. Det har redan vid ett tillfället kommit fram att slynan vänstrat (ej legat, tror vi) med av våra bättre gemensamma vänner, detta har hon blivit konfronterad med och polaren valde att ta tillbaka henne, något jag inte stöttade men det är egentligen irrelevant.
Slynan i fråga har ett ganska jobbigt förflutet med våldtäkter och en frånvarande pappa och många vänner spekulerar i att detta är anledningen till hennes beroende av uppmärksamhet ifrån män, inte bara sin kille.
Jag har själv arbetat på samma arbetsplats som slynan och då har hon försökt sätta sig i mitt knä på en jobbfest, något jag avbröt direkt! Jag är dock inte helt hundra på varför detta skedde, det fanns en annan tjej på jobbet Mrs M, som tydligen hade fattat tycke för mig, kan Mrs M sagt något till slynan och slynan sedan försökt framkalla en reaktion i Mrs M genom detta beteende, jag upplevde att Mrs M glödde till lite extra efter detta. Inte nog med det har slynan visat nakenbilder på sig själv till mig trots att jag tydligt markerade att jag inte ville det, hon tryckte ändå upp telefonen med bilen i ansiktet på mig. På en fest har slynan och en annan tjej varit på mig om att pussa mig på kinden, jag sa även då nej dels för att jag inte vill att min polares tjej skall pussa på mig dels för att jag har flickvän. Till detta fick jag svaret, en puss är harmlös jag tror inte någon bryr sig? Varpå jag sade: Det skiter jag i, det är helt jävla onödigt! Sedan så fortsatte dessa 2 tjejer trakassera mig om den jävla pussen i 2 timmar. Tesen om uppmärksamhet av andra män tycks stämma.
Nu har en annan vän (Mr X) arbetat med slynan i något år eller två och då har det dykt upp mer intressant information. Men jag måste dela in denna info i 2 perioder, före incidenten och efter incidenten.
Före incidenten har jag fått höra att hon ofta lunchar och umgås med chefen på fritiden, de spelar fina med knuff tydligen, detta har jag fått vidimerat ifrån slynan att hon just spelar fia med knuff med chefen. Sedan skall han dessutom antingen ha betalat en bil åt henne eller givit henne ett lån på en bil runt 70 lök. Inte nog med detta så verkar det som att hon är lagerchef på företaget, i alla fall av hennes facebook sida att dömma, alltså svårt att avgöra om det stämmer eller inte, men om det stämmer är det märkligt i och med att arbetsmoral och engagemang inte är två ledord i denna människas liv.
Nu till incidenten! Mr X var jävligt driven på arbetet och arbetade ofta över för att få iväg ordrar det annars inte hade fixat. Till slut ledsnade han på slynans lathet, efter att de vägrade stanna kvar och hjälpa honom få iväg ordrar en fredag eftermiddag. Mr X konfronterade chefechefen med detta. Det slutade inte väl för honom, kort sagt han fick sparken! Jag måste bara nämna att detta är versionen jag fått av honom och inte någon annan! Han har kommit till jobbet påverkad med påstår tjejen i fråga. I alla fall det är tydligt att dom inte tycker om varandra i och med denna incident. Mr X inte bara ogillar utan rent av visar ett brinnande jävla hat emot slynan i och med att han beskyller henne för att ha blivit av med jobbet, jag vet dock inte om det är pga henne eller påverkan på jobbet, jag vet fan inte vilken version som stämmer ärligt talat. Mr X har efter incidenten också delgivit att hon skall ha varit på resor med chefen, nu senast skulle hon sagt till killen (min kompis) att hon reste med sina polare och till sina polare att hon reste med killen. Hon skall också ha sagt på jobbet att hon provat att ligga med 5 st ex bara för att se hur det är. Jag kan omöjligt veta om detta är sanningsenligt eller om det bara är historier spunna ur hat.
Detta är det jag vet i denna förbannade saga och jag har drabbats av extrema samvetskval över det här. Jag älskar den här kompisen som en bror och vill fan inte för något i världen att han skall leva med en sådan här jävla häxa till människa! Men samtidigt så har jag inga som helst konkreta bevis för någonting, utan bara en massa saker som pekar för att det kan stämma, det liknar en jävla konspirationsteori i princip, en som man tror relativt starkt på.
Som jag ser det så måste min vän få reda på det här om det stämmer men om jag berättar något och det visar sig att allt bara var lögner spunnet i hat så kommer jag förmodligen tappa en broder. Vilket är 100% oacceptabelt.
Vad hade ni gjort? Varför? Vad kan jag göra för att få mer info?
Skriv fan inte bara "säg det till honom" det hjälper inte mig ett jälva skit faktiskt. Kommer inte ens svara på sådan skit.
EDIT: Försökte editera för att göra det mer lättläsligt, blir bara värre. Sorry
submitted by iCantWaitForBeta to swedishproblems [link] [comments]


2016.01.05 05:21 Ramn_ Sverige - varför stanna?

Jag har alltid tyckt om Norden. Klagar inte på vädret, tycker inte mörkret är så jobbigt och alltid dragit till med "allting är vad man gör det till"... men det börjar bli jävligt tråkigt.
Nu är jag 22 år, har ströjobbat, gått på festivaler, spelat musik, varit med tjejer, ni vet, det man gör om man inte utbildar sig. Nu står jag inför ett val: utbilda mig eller åk till en barndomspolare i Malta och jobba där.
Jag gör denna tråden för att fråga varför människor väljer att stanna i Sverige? Det känns instängt, reglerat och som min kompis #1 sa, "som om tiden står still". Han kom tillbaka över julen efter 2 år i Malta och beskrev hur spontaniteten och umgänget är helt abstrakta koncept här. Jag förstår att alla här lever totalt olika liv, men är det inte monotont? Jag har också barndomspolare #2 som utbildade sig och säger att #1 slösar sin tid. Jag förstår hans poäng... men är det verkligen slöseri med tid? Är det egentligen bara jag som inte "passar" mallen?
Jag är relativt klyftig och extremt extrovert (ja, jag är beroende av att inte vara ensam), därmed ser jag inga problem med att få en bra utbildning och jobb... men det känns som om man kommer vara "fast" då. Samma sak om och om igen. Jobba, gymma, jobba, supa någon dag, jobba, gå på bio någon dag, gymma och mestadels av pengarna går till hyra. Medans på Malta bor jag med många olika människor, socialt umgänge är allting, spontana grejer händer hela tiden och generellt sätt så är det mycket friare där. Visst, jag kommer inte få ett höjdarjobb men erfarenheten att gå utanför sin comfort zone känns så värt det.
Nu ramblar jag mycket, men varför stannar du personligen i Sverige?
edit: Jag klagar inte på Sverige. Det är inte syftet med denna tråd. Jag älskar Norden, om sanningen ska fram. Jag gillar vår natur, våra djur, hur vi ser ut, vädret (ja) och våra språk. Familjen kommer starta här, men det är just en splittring i mig som känner att jag behöver plugga nu, innan det blir försent, och det stressar mig... samtidigt som jag känner att jag behöver nya perspektiv. Så, andras erfarenheter är bra information.
submitted by Ramn_ to sweden [link] [comments]


2015.06.15 13:26 SuperEliteMegaPoster [Seriös]Tjejer som inte suger kuk, men gärna blir slickade.

Har träffat en del svenska tjejer, och en del utländska av varierande ursprung.
Gruppen svenska tjejer har helt klart högst kvot av tjejer som inte vill gå ned på en, trots att de själva gärna tar emot oral stimulans. Hur är ni tjejer som vägrar funtade egentligen?
Jag har aldrig direkt efterfrågat att någon skall suga min kuk efter vaginal eller anal penetration, utan en ren nytvättad kuk. Jag ser mig själv som ganska generös, och går utan vidare eftertanke ned på tjejer som jag precis penetrerat.
Varför är ni så jävla ogenerösa och gärna tar men aldrig ger är egentligen min fråga?
Jag funderar allvarligt talat på att inför en "You scratch my back I'll scratch yours"-regel efterssom jag är så trött på att inte få tillbaka vad jag ger.
Hur är era erfarenheter Sweddit? Har kag bara haft otur och träffat pryda och tråkiga tjejer eller är min hypotes om att svenska kvinnor är tråkigare i sängen sann?
Snälla håll diskussionen på en bra nivå.
submitted by SuperEliteMegaPoster to sweden [link] [comments]


KAN TJEJER BESTÄMMA SINA KLÄDER?  PUBLIC INTERVJU *VARFÖR* GÖR NI SÅHÄR!?  TJEJER PÅ INSTAGRAM HAN TAFSAR PÅ DIG!?? *VARFÖR*  TECKEN PÅ ATT EN KILLE GILLAR DIG JAG BRUKAR SMYGTITTA PÅ TJEJERS *BRÖST*  LÄSER ERA HATKOMMENTARER VARFÖR TJEJER INTE HÖR AV SIG FÖRST TJEJER HAR GJORT EN DISSTRACK PÅ MIG!!.. NÄR 3 TJEJER CARRYA MIG I ETT SQUAD GAME!

Varför gör tjejer duck face på sina selfies? - Lustfyllt.se

  1. KAN TJEJER BESTÄMMA SINA KLÄDER? PUBLIC INTERVJU
  2. *VARFÖR* GÖR NI SÅHÄR!? TJEJER PÅ INSTAGRAM
  3. HAN TAFSAR PÅ DIG!?? *VARFÖR* TECKEN PÅ ATT EN KILLE GILLAR DIG
  4. JAG BRUKAR SMYGTITTA PÅ TJEJERS *BRÖST* LÄSER ERA HATKOMMENTARER
  5. VARFÖR TJEJER INTE HÖR AV SIG FÖRST
  6. TJEJER HAR GJORT EN DISSTRACK PÅ MIG!!..
  7. NÄR 3 TJEJER CARRYA MIG I ETT SQUAD GAME!

Tycker ni om det ni ser? Glöm inte då bort att tumma upp klippet och kommentera vad ni tyckte. ️ Medans ni håller på kan ni ju prenumerera på min kanal och g... -TITTA I 1080p60 FÖR BÄTTRE KVALITÉ- I denna videon pratar jag om tjejer på instagram som jag har sett lagt ut *enligt mig* konstiga bilder :D Min fråga är varför gör ni såhär och vad ... TJEJER HAR GJORT EN DISSTRACK PÅ MIG!!.. Olle Mcdulle. Loading... Unsubscribe from Olle Mcdulle? ... REAGERAR PÅ DE 50 MEST CHOCKERADE SAKERNA SOM HÄNT I FOTBOLLENS HISTORIA! Tjejer tenderar att vara sämre på att ta kontakt först, och jag tänkte (försöka) ge er svaret på varför detta sker. NOTE: Ni tjejer som inte har några som helst problem med att höra av ... Det får du se i denna videon om tecken på att en kille gillar dig och dessa punkterna baseras på mina egna erfarenheter om både mig själv men också om andra killar :D jag brukar smygtitta pÅ tjejers *brÖst* lÄser era hatkommentarer Så i denna videon så läser jag era hatkommentarer som ni har skrivit till mig pågrund utav min video om saker tjejer gör ... Buongiorno SVERIGE! Kan tjejer ha på sig vad som helst? Varför ja? varför inte? vad tycker ni? Hoppas att jag gjorde er glada för en liten stund! Gilla video, kommentera, dela med era vänner ...